Rymling

Igår när jag hämtade Ivar på förskolan berättade personalen att de varit på lekplatsen under dagen, och att Ivar är ett av de barn de måste hålla ögonen extra mycket på för att inte tappa bort. Jag blev inte precis förvånad. Han har varit intresserad av att utforska sin omgivning så länge han har kunnat förflytta sig, och nu har han blivit så snabb att det räcker med att titta bort ett ögonblick för att förlora honom ur sikte.

I helgen drog han iväg rakt ut i åkern för att han såg grannens traktor och ville gå till den. På lördagen hann Jörgen stoppa honom, men på söndagen hade han korsat åkern innan jag upptäckte vart han tagit vägen. Då hakade katterna på också, som de gärna gör. Han följer dem och de följer honom, och ingen av dem tar initiativ till att vända hemåt. När jag hann fram var Ivar arg och ledsen för att sonen på granngården ville sätta honom i bilen och köra hem honom. Tur att det finns folk som täcker upp när man brister i uppmärksamhet.

Traktorer är nog det allra bästa Ivar vet. I lördags stack han inte bara ut i åkern, utan sprang också grusvägen bortåt, för att ta sig till en annan granne där han vet att det står en traktor i ladan. Minne som en elefant, motivationen på topp och ben som går som trumpinnar. Tur att vi bor som vi gör.

Ivar springer ifrån mig på grusvägen. Han är på väg mot en granne längre bort som har en traktor.

Efter ett stopp hos närmsta grannen fortsatte han uppför backen, nerför backen och bort till traktorn. En lång promenad för korta ben.

4 reaktion på “Rymling

  1. Rolf Apelqvist

    Nu har jag följt din återupptagna blogg sedan start men först idag noterat den upptäckarlust er lille kille har. Känner precis igen mig från min egen barndom, då jag mer eller mindre ”förlupte” hemmet redan från 3-årsåldern och nästan blev bofast hos grannen, som tyckte det väl var bäst att jag flyttade dit för gott. Den där nyfikenheten tolkar jag nog bara positivt och ska inte falla tillbaka på föräldrarna, som unfallkenhet eller annat. Så vad månde bliva?

    Svara
    1. Karin Inläggsförfattare

      Ja, vad månde bliva? Jag ser det också som något positivt – på det stora hela – men det ställer till det när man försöker få något uträttat. Men vad är det i sammanhanget när barnet håller på att kartlägga sin värld?

      Vad roligt att du hänger kvar som läsare! Jag hoppas att blogglusten är här för att stanna så att det inte blir inläggstorka igen.

      Svara

Lämna ett svar till Mormor Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *