Livet är för kort

I år är det 20 år sedan jag gick ut högstadiet och äntligen, äntligen fick börja på gymnasiet. Högstadiet var en bur av idioti, strikta hierarkier och oerhörd osäkerhet. Den roll man tilldelats i sjuan eller tidigare fick man vara så god att spela. I alla fall vi i botten av hierarkin, jag antar att det var samma på toppen. Jag var en plugghäst och tönt, och hade jag överskridit mina gränser skulle tusen blickar ha vänts mot mig, skärskådande, i jakt på ömma punkter att trycka hårt på. Jag önskade mig inte den ångestklumpen i magen. Istället försökte jag hålla mig under radarn och längtade efter ett obestämt sedan som skulle låta mig vara som jag ville.

Högstadiet var en tid av ständig rädsla. Rädsla för att vara fel, göra fel, säga fel. Allt var så på liv och död. Allt behövde vaktas, minsta ord värderas. Att gå utanför sin roll var en dödssynd. Jag förstod att det var idioti men den vetskapen ändrade ingenting.

Kan hända att jag var extra känslig, kan hända att andra barn upplevde precis samma saker på ett annat sätt, men jag är säker på att mina erfarenheter delas av alltför många.

Jag var ensam. Skolan var nästan hela världen. Jag hade två nära vänner men ingen av dem gick på min skola. De bodde inte ens i närheten, men de var livsviktiga.

Jag var inte mobbad men jag var inte inkluderad. En kille i klassen var också utanför. Jag trodde att hans situation var som min, halvt självvald, halvt pålagd. Först på 10-årsjubiléet förstod jag att det varit mycket värre än så. Fulla av alkohol och ånger skulle de gamla mobbarna be om förlåtelse. Han lyssnade och lyssnade och bad leende den tjatigaste av dem att släppa ångern med orden ”jag har kommit över det där, annars hade jag inte kommit hit”. Det fanns förstås andra som inte kom. Andra som kanske inte hade läkt lika bra som han.

Den kvällen var viktig för mig, för jag insåg att också jag hade kommit över högstadiet. Återträffen blev inte en resa tillbaka till den gamla hackordningen. Jag var jag, även tillsammans med de gamla klasskamraterna. Det var en lättnad att inte känna något särskilt, inget hävdelsebehov, ingen revanschlusta, ingen önskan att slå tillbaka. För vem skulle jag slå tillbaka mot? Som att bereda sig på att möta sina demoner och demonerna visar sig vara tanten i kassan på Ica och killen som cyklar förbi på gatan. Vanliga människor som jag inte känner och som bär på en historia jag inte vet något om.

Jag tänker på min son och jag undrar hur hans skoltid kommer att bli. Jag hoppas att min och Jörgens kärlek kan ge honom tillräckligt med empati för att inte bli en översittare, och så stor självkänsla att han klarar sig hel i själen genom skolåren om han hamnar utanför och vid sidan av.

Imorgon är det 20-årsjubileum och jag kommer inte att vara med. Jag hoppas att du som läser förstår att jag inte är ute efter din medömkan. Det är inte synd om mig. Det är bara det att livet är för kort för att fira en tid som inte är värd att firas, tillsammans med människor jag inte känner.

4 reaktion på “Livet är för kort

  1. Nina Zita

    Men, men, du känner ju mig! Eller? Du och ”han som lyssnade” (för jag tror jag vet vem det är) är 2 av de personer som jag har sett fram emot att få träffa mest. Inte så mycket för vilka ni var då, utan för vilka ni ÄR. D.v.s ett par grymt trevliga och intressanta personer! Förstår och respekterar dock ditt beslut. Ses vi på ett annat 20-årsjubileum om typ 3 år?
    Kram!

    Svara
    1. Karin Inläggsförfattare

      Ja, du och han är två personer som hade varit kul att träffa. Jag tänkte ett tag att jag kanske skulle gå men så kändes det bara så märkligt att vara med och låtsas att jag hör till när jag aldrig har känt så förut.

      Ha det så skoj imorgon och hoppas att de flesta av de du vill träffa kommer, och så ses vi på den där andra återträffen om tre år! ;)

      Svara
  2. Veronica

    Jag känner lika. Jag var på tioårsjubileet och mådde skit då… Satt med på middagen och kände väl att det var som att vara 14 igen.. Sen i toalett kön så råkade jag höra nåt som kanske inte var meningen… En av tjejerna i ”toppen” frågade sin kompis hur sjutton vissa klarade av att komma fast de blivit så illa behandlade. Orden kom ut klumpigt, på grund av alkoholen? Och jag var nygravid och hormonstinn. Så jag pep iväg illa kvickt och förstod att jag aldrig kommer förlåta eller läka något. Men det är lagt bakom mig nu, inser att jag har det jag behöver och är sååååå nöjd med att fira lördagskvällen här hemma hos dem som älskar mig som jag är!! Och jag behöver inte återuppleva högstadiet igen. Inte mer än man tvingats till på lite avstånd på g av den där fb gruppen. Sjukt att man inte kan låta bli att titta! Kram!

    Svara
    1. Karin Inläggsförfattare

      Fy vad jobbigt! När man själv väntar barn så tänker man ju en massa på hur man själv har haft det och hur ens barn ska få det – extra jobbigt med såna där grejer då.

      De där åren i början av tonåren är jobbiga nog ändå med allt som händer i kropp och knopp. Man har så mycket osäkerhet inuti att otrygghet utifrån är svårt att bära. Tänk om vi som kände så här på högstadiet hade vetat att vi var så många som kände samma sak. Om vi hade kunnat prata med varann. Det hade gjort livet så mycket lättare.

      Svara

Lämna ett svar till Veronica Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *