Mors dag-fika


Idag har jag fått en puss, ett grattis och blivit bjuden på fika av Ivar. Om man nöjer sig med att äta med ögonen så är det här något av det finaste fika man kan få, tycker jag.

Tårtan har förstås gräddats i brio-ugnen, och när den är klar och ska tas ut är det mycket viktigt att grillvanten är på plats på handen. Alla får mjölk i kaffet, vare sig de vill eller ej, och värden väljer vad på kakfatet som passar bäst till varje gäst. Det är ett kafferep, ingen demokrati.

Vårlängt

Idag blåser det så att man nästan måste hålla i sig när man går ut. Och det har börjat regna som tusan också. Jag hoppades att vädret skulle vara som i måndags, när Jörgen satte upp hängmattan han fick av mig i födelsedagspresent senast han fyllde – soligt och vårigt och skönt. Hängmattan är dimensionerad för att vi ska få plats i den hela familjen, men just idag ser den inte så inbjudande ut. Den står som en spinnaker i blåsten mellan äppelträden.

Veterinärbesöket

När Bengtsson vägdes när han hade blivit påkörd i somras och en månad efter olyckan så vägde han 3,7 kg båda gångerna. Nu vägde han 3,1. Veterinären såg också att han är lite stel i gången. Hon föreslog att vi testar smärtstillande i 10 dagar och sedan utvärderar, samt att vi kör en avmaskningskur. Hon trodde inte att avmagringen berodde på mask egentligen, eftersom pälsen är fin på honom, men det är väl en sådan där universalgrej man alltid testar.

Vi tänker som så att vi börjar med smärtlindringen, för vi är rätt övertygade om att han har ont, och så får vi se sedan. Förhoppningsvis har han landat lite illa och kan bli bättre. Får han tillbaka aptiten och blir glad igen när han får smärtstillande så kan det hända att vi får fortsätta ge honom det länge, eller för alltid. Om det inte hjälper med smärtstillande så provar vi avmaskning. Blodprover för att se om han är sjuk på något annat sätt är en annan potentiell väg. Det var inget snack alls om avlivning i alla fall. Jag är lättad.

Oro

I somras blev vår lilla Bengtsson påkörd och vi trodde att vi skulle behöva avliva honom. Hans bäcken hade brutits på flera ställen, fick jag se när han röntgades. Men katter har läkkött utan dess like och han blev förvånansvärt snabbt återställd. Började klättra i träd igen till och med. Veterinären sa att det fanns ett litet litet mellanrum i ena höftleden, vilket innebär att han förr eller senare kommer att få problem med artros. När och hur stora problem vet man inte, det kan vara allt från att han undviker vissa rörelser för att de gör ont, till att han behöver medicin, till att vi behöver avliva honom.

Senaste veckorna har vi märkt att han inte har varit sig lik. Han har alltid varit ganska tunn, men nu har han smalnat av ännu mer och han verkar liksom inte glad. I helgen såg det ut som att han hade börjat halta lite också, så idag ringde jag veterinären. Jag ska dit klockan tre med honom. Håll tummarna!

Sjuktransport

I onsdags när Jörgen var hemma med lilla sjuklingen gjorde Jörgen en liten vagn av en kartong, ett nyckelband och en platta med hjul som han gjorde i vintras att ställa en av skoterns medar på. Ivar satte på sig mössan, stövlarna och satte sig i lådan.

Jag fick den där bedrövliga förkylningen med lite fördröjning, så jag har legat däckad sedan i fredags. Jag dopade mig med ipren för att orka med att fira svärföräldrarnas 50-åriga (!) bröllopsdag med middag på Högkullen på Kinnekulle i lördags eftermiddag, men western-festen på kvällen fick jag hoppa över. Jag som hade köpt mig en cowboy-hatt och allt. Nu börjar jag återvända till livet igen.

VAB

Idag har Ivar och jag hängt runt här hemma. Han är sjuk. Igen. Feber, kopiösa mängder snor och en hosta som får den lilla kroppen att rista. Han har förkylningsastma, vilket gör att han får bedrövlig hosta så fort han blir det minsta sjuk, och när han blir ordentligt sjuk blir hostan förskräcklig trots att vi ökar medicinintaget. Imorse var han nästan feberfri och ganska spexig, men det var viktigare att köra traktor än att äta frukost.






Ivars feber har ökat igen så han får stanna hemma imorgon med, tillsammans med Jörgen. Jag och Jörgen är lite halvrisiga men vi håller tummarna hårt för att vi ska slippa feber.

Knytis

Igår kväll var jag hemma hos en kollega på knytismiddag. Så jeeevla god mat.


Det är väl inte så konstigt att det blir gott när alla tar med sig en rätt de är riktigt bra på, desto mer imponerande att det blev en sammanhängande helhet av alla delarna. Det var så där gott att det kändes sorgligt när jag blev mätt – vilket jag blev alldeles för fort. Och så blir ju maten ännu godare när den avnjuts i trevligt sällskap.

Sällskap på hemmakontoret

En kompis till Jörgen sov över hos oss inatt. Han skulle på ett kundbesök i Lidköping idag på förmiddagen och tog sig från Stockholm igår kväll på fullkomligt uselt väglag. Hur som helst, till slut kom han hit, välbehållen.

Idag, efter kundmötet, satt vi på varsin sida av köksbordet här hemma och jobbade. Jag är ju grymt förtjust i att jobba hemifrån i vanliga fall, men det var verkligen grädde på moset att vara två på hemmakontoret. Konstigt att det kan ge en känsla av samhörighet att sitta tysta vid varsin dator och jobba med helt olika saker.

Rymling

Igår när jag hämtade Ivar på förskolan berättade personalen att de varit på lekplatsen under dagen, och att Ivar är ett av de barn de måste hålla ögonen extra mycket på för att inte tappa bort. Jag blev inte precis förvånad. Han har varit intresserad av att utforska sin omgivning så länge han har kunnat förflytta sig, och nu har han blivit så snabb att det räcker med att titta bort ett ögonblick för att förlora honom ur sikte.

I helgen drog han iväg rakt ut i åkern för att han såg grannens traktor och ville gå till den. På lördagen hann Jörgen stoppa honom, men på söndagen hade han korsat åkern innan jag upptäckte vart han tagit vägen. Då hakade katterna på också, som de gärna gör. Han följer dem och de följer honom, och ingen av dem tar initiativ till att vända hemåt. När jag hann fram var Ivar arg och ledsen för att sonen på granngården ville sätta honom i bilen och köra hem honom. Tur att det finns folk som täcker upp när man brister i uppmärksamhet.

Traktorer är nog det allra bästa Ivar vet. I lördags stack han inte bara ut i åkern, utan sprang också grusvägen bortåt, för att ta sig till en annan granne där han vet att det står en traktor i ladan. Minne som en elefant, motivationen på topp och ben som går som trumpinnar. Tur att vi bor som vi gör.

Ivar springer ifrån mig på grusvägen. Han är på väg mot en granne längre bort som har en traktor.

Efter ett stopp hos närmsta grannen fortsatte han uppför backen, nerför backen och bort till traktorn. En lång promenad för korta ben.