Kategoriarkiv: Utflykter

Båtsemester

Ja, jag vet att semestern är slut sedan länge, men jag måste visa lite bilder ändå, medan regnet strilar ner utanför fönstret.

Sista veckan på Jörgens semester tuffade vi ut i båten med sikte på Åmål. Eller egentligen var siktet inställt lite bredvid Åmål, där vänner som jag pluggade med i Linköping köpt sig ett sommarställe vid vattnet.

Väderprognosen hade först lovat regn i mängder, så vi hade tänkt ta bilen istället för båten, men ovädret måste ha ändrat bana eller mattats för plötsligt såg det ut att bli fint båtåkarväder, och fint båtåkarväder ska inte förslösas.

Vår gamla snipa är ingen fartvidunder precis och vi gav oss iväg ganska sent, så det var lite oklart hur långt vi skulle hinna under denna första etapp, innan nattmörkret föll. Vi började med att styra mot Megrunden och tänkte att vi kunde ankra där över natten. Sjön var spegelblank och det skulle inte börja blåsa under natten heller.

Vid Megrunden var det otroligt vackert. Den nedgående solen färgade himlen och vattnet i varma nyanser av rosa och orange, och gjorde fyren till en skarp, svart siluett.

Megrundens fyr i solnedgång.

När vi hade kommit så långt så bestämde vi oss för att fortsätta över till Dalslandssidan. Sjökortet och en bok vi fått av min pappa om bra ställen i Vänern hjälpte oss att välja Vingens hamn som mål. Boken heter Vänern och Vättern med Göta Älv, Trollhätte kanal och Göta kanal – din guide till skärgårdens öar, gäst- och naturhamnar och är skriven av Angelica Parling-Lindström. Rekommenderas varmt! Den är vår bibel från och med denna båtsemester.

När vi kom fram var det mörkt och viss förvirring och oro uppstod när Jörgen lyste på första pricken i farleden in till Vingens hamn. Den skulle vara grön enligt sjökortet men reflekterade rött. Efter att ha stannat och dubbelkollat sjökort, plotter och bok och sedan kollat en gång till vågade vi tuffa framåt i sakta mak. Det visade sig efteråt att farleden hade motsatt riktning i verkligheten jämfört med sjökortet. Ibland är det faktiskt fel i facit!

Vi la till vid Trollön, som visade sig ha en finfin brygga. I vår bibel kunde vi läsa att det i början av 1900-talet bröts kvarts på Trollön, kvarts som sedan fraktats över Vänern, till Otterbäcken, i segelskutor. Om man ser Trollön på en karta så ser det ut som någon tagit en tårtbit av ön. Det är resultatet av kvartsbrytningen. När vi utforskade ön dagen efter gick vi uppe längs kanten av kvartsbrottet. Brottet ser ut som en ravin och det är riktigt högt från berget ner till botten. Jag som har lite svårt med höjder såg förstås framför mig hur jag snubblade och föll.

Ran ligger förtöjd vid Trollön.

Ran ligger förtöjd vid Trollön.

Efter den lilla turen på Trollön tuffade vi vidare till Åmål. En kompis till Jörgen driver den stora restaurangen och nattklubben som ligger i hamnen, så där intog vi middagen. Efter en natt i gästhamnen och påfyllning av förnödenheter, diesel och färskvatten åkte vi vidare mot vårt egentliga mål – Fridas och Peters sommarställe utanför Åmål.

Det blåste ganska kraftigt, så på den korta biten från Åmål hann jag bli ordentligt sjösjuk. Ordentligt. Så ordentligt att jag fick hänga mig ut över relingen och kräkas. Det är fascinerande hur fort kraftigt illamående suger all livslust ur en – efter fem minuter längtar man efter döden.

Tack vare att Peter var ute och rekade stenar och grund i förväg i en jolle, kunde vi ta oss in i en skyddad liten badvik. Vi hade väl en decimeter tillgodo till grunden på var sida om båten när vi gick in i viken, så det hade inte gått utan guidning.

Ran förtöjd med två ankare på en knapp meters djup.

Ran förtöjd med två ankare på en knapp meters djup.

Eftersom Ran låg en bit från land, så tog vi oss från och till båten i en jolle, stakande med en åra som gondoljärer. Fast kanske inte lika tjusigt.

Fridas och Peters sommarställe vid Vänern.

Fridas och Peters sommarställe vid Vänern.

Det är ett fantastiskt fint ställe de har hittat! Huset på bilden såg inte ut så när de köpte stället, då var det två separata små stugor som hade sovrum med små fönster mot sjön och allrum mot skogen. Hade varit intressant att höra hur diskussionerna gick när dåvarande ägarna bestämde sig för den lösningen… Hur som helst, det finns både perfekta badklippor och en liten sandstrand där småttingarna kan bada, och i skogen finns det bär och säkert en massa svamp. Underbart ställe, helt enkelt!

Inne i huset kommer det bli fint som snus när de är klara, med mysgrejer som vedspis i köket och kamin i allrummet.

Ivar fick sova i stugan tills det var dags för oss att staka ut till båten för natten.

Ivar badar i den lilla viken.

På vägen hem testade vi ännu ett tips från boken – Vedviken. På vägen dit passerade vi Vingens hamn och där var det 5-6 båtar, och när vi kom till Vedviken var vi ensamma. Känns som att vi prickade rätt med våra övernattningar.

Ivar äter lunch.

Ivar äter lunch i sittbrunnen.

Det var en riktigt härlig båtsemester! Det var roligt att träffa Frida, Peter och barnen, och det kändes nästan löjligt idylliskt att vi tog oss till deras sommarställe med båt. De håller på att rusta upp och bygga om och har inte något kök än, så jag och Jörgen bjöd på middag. Vädret skötte sig också väldigt bra, och vi grillade, badade och hade det allmänt förträffligt, både hos Frida och Peter och under resten av turen.

Inte en enda natt av de vi var ute under semestern behövde vi gå upp och ankra om eller byta förtöjningsplats för att vinden vridit eller ökat, till skillnad från tidigare år, och vi har hittat toppenställen att hålla till på. Dalslandskusten har seglat upp som en klar favorit för kommande års semestrar. All in all, en guldsemester!

Kinnemilen

Igår kväll hade vi kalas för Ivar och det var förstås hur trevligt som helst! Ivar fick sjukt mycket presenter och himla fina grejer var det. Pappa fotade lite med min kamera men jag har inte kollat om det blev några fina bilder.

Idag klev jag upp strax efter sju för att hinna in till stan och träffa Jörgens systrar klockan åtta och gå denna söndags Kinnemil. Det är Vandrarklubben Lundsbrunn som, ett antal söndagar på våren och hösten, erbjuder en milslinga någonstans i Skaraborg för alla som vill. Idag var det utanför Skara. Det går till så att man letar upp startpunkten (de sätter upp skyltar för att hjälpa vandringssugna att köra rätt), betalar startavgiften på 35 kr och börjar gå med ledning av de röda skyltar som Vandrarklubben satt upp. Efter fem kilometer är det vätskekontroll för den som önskar.

Platserna skiftar alltså, så det lär behövas en del rekande för Vandringsklubben att hitta fina ställen. Jag hoppas att Jörgens systrar vill gå nästa söndag också, för det var riktigt härligt! Kul att gå på ett ställe man aldrig varit, och aldrig själv skulle sökt upp. När vi kom tillbaka till stan tog vi en kopp kaffe och smaskade vattenmelon hos Josefine innan jag pyste hem.

Efter den starten på dagen kände jag att jag liksom hade gjort mitt, så sedan jag kom hem har det inte hänt mycket. Jörgen åkte iväg och golfade när jag kom hem, och nu sover både han och Ivar i soffan. Katterna har somnat i varsin fåtölj. Skönt söndagsslött.

Good Friday

Jag vet inte varför långfredagen heter Good Friday på engelska men jag har i alla fall haft en bra fredag. Mycket bättre än Jesus hade, helt klart. På förmiddagen beskar jag äppelträd medan Ivar sov i vagnen och på eftermiddagen gick vi Örslösa damklubbs tipspromenad, som är en årligt återkommande långfredagsaktivitet. Tipspromenaden utgår från Örslösa IP som ligger någon kilometer från oss, och själva promenaden passerar nästan vårt hus. Jag älskar sådana här grejer! Och jag tycker dessutom väldigt mycket om att beskära träd. Det enda jag inte gillar är när jag inte når de grenar jag vill såga av.

Ivar ägnade tiden mellan frukost och förmiddagssovet åt att leka med fjärrkontroller, bada och plocka ur allt innehåll ur ett badrumsskåp. Bara kul grejer alltså. Good Friday!

Ivar plockar ur badrumsskåpet

Sammanfattningsvis

Det har varit en toppensöndag! Jörgen åkte in till stan och lämnade Ivar hos sin syster och strax efter elva åkte vi till Svalnäs och träffade Tomas och Elin. Vi åkte några kilometer och hittade ett underbart soligt ställe i lä där vi stannade ganska länge. Elin hade varit uppe tidigt och överraskat familjen med färska tekakor till frukost, och hon bjöd mig och Jörgen på tekaka till kaffet. Satt fint kan jag säga.

Efter vår långa paus för fika, solning och vinterfiske, spände vi på oss skridskorna igen och kunde konstatera att isen mjuknat väldigt. Man fick liksom åka på tå för att inte bakre delen av skenan skulle tryckas ner i isen. Jag la över för mycket tyngd bakåt vid ett tillfälle, vilket ledde till att isen högg tag om skenan så att det blev tvärstopp i framfarten och jag brakade omkull så det sjöng om det. När vi kom ut från viken, där vårt fikaställe låg, blev isen dramatiskt mycket bättre och åkningen krävde inte lika mycket koncentration längre.

Framåt fyra var vi hemma igen, och Jörgen åkte in till stan och hämtade lille parveln. Han hade tydligen varit på ett strålande humör hela dagen och lekt med sina kusiner. Det känns gott i hjärtat att kusinerna, som är mycket äldre än Ivar, är så glada i honom, och att han har det så bra när han är hos Josefine och Ulrik.

Naturligtvis pratade Ivar om katter hela dagen. När katten Simon gick upp på övervåningen så pekade han upp mot taket och sa ”kisse”. Världens mest begåvade barn, jag vet.

Jörgen hyrde några filmer också, så ikväll såg vi Snow White and the Huntsman. Jag brukar oftast bli besviken när jag ser en film, för jag tycker nästan alltid att det är skit, men den här tyckte jag var rätt bra. Ja just ja, jag hyrde Searching for sugar man för någon vecka sedan – grymt bra! Men sedan är det ju det där med sanningshalt/bortvald information. Oavsett så är filmen väldigt sevärd, och den stannar kvar i själen längre än Snövit.

Is och is

Väneris
Idag åkte vi till Svalnäs och sammanstrålade med familjen Nisson. Tomas, pappan i familjen Nilsson, skaffade sig långfärdsskridskor för ett tag sedan och blev så begeistrad att han nu i veckan skaffade ett par åt sin fru Elin också. Medan papporna tog hand om barnen gav Elin och jag oss ut på en liten tur så att hon fick testa dem. Det gick hur bra som helst och isen var kanonfin, så nu är Elin också fast.

På vägen ut hade vi en aning motvind och solen i ryggen, så när vi vände tillbaka igen blev vi förvånade över hur himla varmt och skönt det blev. Jag fick ta av mig mössan för att inte bli för varm. Bättre än så blir det knappast.

Jag tror det var Tomas som föreslog att vi skulle göra en barnfri skridskoutflykt imorgon, och hux flux hade Jörgen fixat barnvakt, så imorgon åker Tomas, Elin, Jörgen och jag ut på en egen tur. Så härligt! Hoppas att vädret blir lika bra som idag!

Samevistet

Idag blev det en tur till Samevistet. Med i gruppen hade vi en kille som begick längdskidpremiär idag, men det kunde man inte tro när man såg honom. Han hade i och för sig valt den bästa dagen man kan tänka sig för en dylik premiär – solen strålade allt den orkade och föret var perfekt.

När vi kom till Samevistet blev det fika förstås. Jag körde vidare på ostmacketemat och åt en tunnbrödsrulle med ost. Den var klart mer friluftsvänlig än gårdagens ostmacka, och himla god!

Ivar blev jättearg när vi skulle därifrån men lugnade sig när han fick sitta upp i pulkan, istället för att ligga ner. Han blev väl inte glad precis men accepterade läget i alla fall.

Efter detta blev det loppis i Vemdalen. Ett helt hus fullt med grejer med rimliga prislappar, och ett uthus fullt med bl a skidor. Så här såg det ut i taket.
20130220-215353.jpg
Mm. Vill till att sälja dem. Pappa köpte ett järnspett, och dialogen mellan honom och loppissnubben visar att loppissnubben är sympatisk men inte ett affärssnille.

Pappa: ”Har du ett järnspett?”
Loppissnubben: ”Ja.”
Pappa: ”Då köper jag det!”
Loppissnubben: ”Du ska få det billigt.”

Ingen vanlig ostmacka

Idag skidade vi till Vålkojan. Ivar låg i pulkan, som pappa även idag vägrade att lämna ifrån sig. Det var förstås helt okej för oss andra.

Vålkojan är ett riktigt delikatesställe. Jag åt en Ingen vanlig ostmacka, och den levde upp till sitt namn.

20130219-211915.jpg
Ivar sov på vägen dit, och åt medhavd spaghetti och vegefärssås när jag åt min ost-”macka”. Sedan lekte han med leksaker som den trevliga servitrisen kom med, gick runt, kröp in under bordet och käkade lite på en bit knäckebröd som Linnéa tappat från sin ren-”macka”. På hemvägen somnade han igen och sov nästan hela vägen.

Väl hemma stoppade pappa ner honom i snön.

20130219-212501.jpg
Ikväll har vi blivit bjudna på middag av min faster Brita och kusin Linnéa, som bor i stugan bredvid. Det blev kalasgod linssoppa med bröd, och när man ätit sig stoppmätt var det dags för efterrätt.

20130219-212804.jpg
Ingen liten pralin till kaffet här inte. Semmelmuffins. Gott? Ja.

Missar

20130218-104806.jpg
Igår eftermiddag tog jag, pappa, min kusin Linnea och Ivar en liten provtur för att se hur det funkade med pulkan. Ivar sov som stock så länge pappa inte stod stilla för länge med pulkan. Pulkan är ganska tung att dra så jag erbjöd mig flera gånger att byta av, men pappa avböjde. Jag tror att det beror på att han vill maxa energiförbrukningen vid varje givet skidåkningstillfälle.

Pappa fick utveckla en ny teknik att åka längdskidor, för han hade fått med sig slalomstavarna, medan längdstavarna stod kvar vid stugan. Fast det var i och för sig inte så mycket åkande – vi gick på skidorna uppför och plogade nerför.

20130218-110119.jpg
Jag hade dumt nog lämnat kameran i stugan. Det var så mulet och grått att det kändes onödigt att ta med den, men när vi hade kommit upp en bit såg vi klar himmel längre bort och ett skimrande eftermiddagsljus utgjorde en fantastisk bakgrund till de snötyngda träden.

Kyndelsmäss

Nu är det barmark här, men isen håller än så länge, så idag blev det utflykt till Söneviken. Det blev skridskoåkning, korvgrillning, kaffedrickande, kakätande (svärmor hade med fem sorter…) och Ivargullande.

IMG_1171

IMG_1166

IMG_1145

IMG_1175

IMG_1154

IMG_1153

När vi kom hem åt vi, i fransk tradition, crêpes, eftersom det är kyndelsmäss.

Jörgen steker crêpes

Nu har vi gjort det till vår tradition också för vi gjorde samma sak förra året. En gång är ingen gång, två gånger är en vana, som bekant. Både i år och förra året fyllde vi dem med kantarellstuvning, så det är väl också tradition nu, antar jag.