Kategoriarkiv: Livet

Idyllen på hemmakontoret

Igår hade jag en så himla bra dag på hemmakontoret. Dagen hade kunnat börja dåligt, för jag hade tydligen glömt att sätta på väckning, men jag vaknade av mig själv halv sju. Redan där kände jag mig ganska halleluja, för jag hade lika gärna kunnat sova till nio och missat dagens första skypemöte. Det är min sista vecka innan semestern, men Jörgen och barnen är redan lediga. Hela familjen sov när jag gick upp, och sedan hann jag med en dusch, att plocka hallon till frukostyoghurten, äta frukost och smita ut till ”kontoret” (gästrummet) innan de vaknade.

Djup tallrik med sojayoghurt och hallon.

Frukost med nyplockade hallon.

Alltså gå ut i trädgården och plocka lagom mycket hallon till sin yoghurttallrik, det är nästan overload av idyll! Det var en så lugn och skön start på dagen. Bästa grejen var att jag inte hade bråttom och inte skyndade mig av gammal vana.

Röd husgavel med prunkande rabatt och en vit dörr.

Bakom den där vita dörren har jag mitt ”kontor”.

Jag hade två skypemöten på förmiddagen och båda blev riktigt bra, dvs vi blev klara med saker, istället för att bara komma på nya grejer som också behöver göras. Dessutom åkte Jörgen och badade med barnen strax efter att de upptäckt att jag var hemma så jag behövde inte oroa mig för att någon av dem plötsligt skulle öppna dörren och skrika mamma för full hals. Fortsatt bra dag helt enkelt.

På lunchen fortsatte idyllen när jag gick till salladslådan på garaget och skördade ruccola, som jag gjorde en improviserad ruccolapesto av, och till växthuset för att dra upp en lila morot. Jag känner mig så jävla rik när jag skördar. Lunchen blev omstöpta rester med lite tillägg. Gårdagens sallad (ruccola, gurka, sockerärtor och köpetomat) och kokta potatis blev potatissallad med ruccolapesto. Igår gjorde jag hummus (som kan vara något av det bästa jag vet) så det blev en stor klick av det,  picklad rödlök som var kvar från helgen, och så gurka och lila morot i stavar. Av det som låg på tallriken var potatis, morot, gurka, ruccola, rödlök och sockerärtor från trädgården.

Potatissallad med ruccolapesto, hummus toppad med picklad rödlök och morot och gurka i stavar.

Potatissallad med ruccolapesto, hummus toppad med picklad rödlök och morot och gurka i stavar.

Älskar att äta hemodlat!

Och så matchen då… Det gjorde ju inte dagen sämre precis! Nu ser vi fram emot Sverige – England och hoppas att Sverige fortsätter att vinna!

Idag väckte Ivar mig 5:20, för då tyckte han tydligen att det var dags att gå upp. Och så behövde han lite att äta och hjälp att leta efter sin ipad som hade gömt sig under en filt i soffan. Gäsp.

Tack och hej, 2015!

Två frankerade och poststämplade kuvert. På det översta står Karins namn och adress.

Dagen före nyårsafton fick jag och Jörgen brev från oss själva. Brev vi skrev på nyårsafton 2014. Det var en del av nyårsfirandet på Tjällmo gästgiveri – att skriva ett brev till sig själv som om 2015 hade gått, med fokus på positiva saker som ”hänt” under året. Firandet där var för övrigt så himla gott och trevligt – jag kan verkligen rekommendera ett besök. Och det var så himla kul också, tack vare att vi hamnade vid så jäkla trevliga människor vid den su-huper-smaskiga femrättersmiddagen.

Hur som helst, så här skrev jag:

Hej Karin + 1 år!

Jag hoppas att du har en liten Alma, för det är vad jag önskar mest av allt för 2015. Om Alma inte finns önskar jag mest av allt att Ivar är frisk, att Jörgen och jag är bästa paret i världshistorien. Och att jag har lärt mig Monty Python-fyllevisan om filosoferna utantill.

Puss & kram från ditt gamla jag

Tänk att jag fick det jag önskade mig mest! Tänk att man kan få ha det så bra!

(Ursäkta gryniga bilder, det var tydligen dåliga ljusförhållanden under stora delar av 2015 :D)

Karin står hemma i köket i turkost linne och i övrigt svarta kläder. Gravidmagen börjar bli ganska stor.

Graviditet är ingen picknick. Precis som förra gången fick jag karpaltunnelsyndrom och fick hålla mig borta från datorskrivande (passar inte toppen med mitt jobb…) och att sticka och ja typ allt. Tur att en graviditet inte varar för evigt. Bilden är tagen på min födelsedag, som jag firade med alkoholfri cider.

En bricka med en mugg kaffe, en mugg varm choklad, två glas på fot med äppeljos, ett fat med smörgåsar. Brickan pryds med en liten flaggstång med svenska flaggan hissad i trä.

Första bilden efter Almas födelse. Vi fick fika utan henne. Hon kom direkt till neonatal och jag fick träffa henne sisådär 3,5 timme efter förlossningen.

Alma sover under en babyfilt med djur på.

Alma. Detta lilla mirakel. Akrobaten som var uppe och låg på tvären i magen senast någon vecka innan förlossningen, som fortfarande var fullt rörlig när förlossningen hade startat, och som (förstås) inte hade vridit sig rätt, så att hon fastnade på väg ut.

Ivar har Alma i famnen. Jörgen hjälper till att stötta upp Almas huvud.

Ivar träffar Alma för första gången. Det är i mitt och Almas rum på neonatal i Skövde.

Alma sover under ett randigt täcke.

Äntligen hemma! Alma sover i vår nya, breda säng, där hela familjen får plats.

Tack 2015 – du var jobbig och jag är glad att du inte kommer tillbaka, men du gav oss det bästa man kan tänka sig. Ett friskt, fantastiskt barn.

(Och ja, jag lärde mig Bruce’s philosopher song utantill, och sjöng den på julbordet hos mamma och pappa på juldagen.)

Knytis

Igår kväll var jag hemma hos en kollega på knytismiddag. Så jeeevla god mat.


Det är väl inte så konstigt att det blir gott när alla tar med sig en rätt de är riktigt bra på, desto mer imponerande att det blev en sammanhängande helhet av alla delarna. Det var så där gott att det kändes sorgligt när jag blev mätt – vilket jag blev alldeles för fort. Och så blir ju maten ännu godare när den avnjuts i trevligt sällskap.

Sällskap på hemmakontoret

En kompis till Jörgen sov över hos oss inatt. Han skulle på ett kundbesök i Lidköping idag på förmiddagen och tog sig från Stockholm igår kväll på fullkomligt uselt väglag. Hur som helst, till slut kom han hit, välbehållen.

Idag, efter kundmötet, satt vi på varsin sida av köksbordet här hemma och jobbade. Jag är ju grymt förtjust i att jobba hemifrån i vanliga fall, men det var verkligen grädde på moset att vara två på hemmakontoret. Konstigt att det kan ge en känsla av samhörighet att sitta tysta vid varsin dator och jobba med helt olika saker.

Vänstern mot högern i bowling

Ikväll har jag varit på årsmöte i en förening jag är med i. Vi genomförde årsmötet, åt en god middag och bowlade. På min bana var vi två som bowlade, och när min med-/motspelare började få ont i handen körde jag en serie när jag spelade hennes slag med höger och mina med vänster. Jag är vänsterhänt, så vänsterarmen borde ha vunnit överlägset, men det var oväntat jämnt. Om jag inte hade prickat in två strike i sista stund så hade högerarmen vunnit. Jag är förstås mycket glad att vänsterarmen vann till slut. Hade ju varit asjobbigt att upptäcka att jag använt fel hand till typ allt i snart 37 år.

Nämen hej

Det har varit lite körigt senaste, eh ja, halvåret eller så. Vi har mest ägnat oss åt att vara sjuka. Bloggorken har inte riktigt funnits, men nu har jag börjat överväga att byta ut några timmar Candy crush i veckan mot något mer kreativt. Jag startar igen helt enkelt.

Jag vet att ni är mest intresserade av att läsa om och titta på bilder av den fantastiska skapelse som är min son, men det kommer också att bli recept, renovering och lite annat smått och gott. Ska vi säga så? Hörs imorgon igen!

Gårdsbutik

I förmiddags hade jag ett möte i Trollhättan, och på vägen hem gjorde jag ett snabbt stopp på Jönslanna gård och handlade lite.


Helt underbar ”butik”! Polkabetorna var slut, men en burk honung och en påse gul lök fick följa med hem, efter att jag lagt pengar i kassalådan.

Någon mer än jag som kontrollräknar minst tre gånger när man betalar så där oövervakat? Man vill ju inte råka lägga för lite och plötsligt vara en tjuv.

Båtupptagning och mysdag

Idag har vi tagit upp båten och kört hem den. Tur att det bara är en mil till småbåtshamnen i stan eftersom vi inte kan köra snabbare än sisådär 25 km/h med båtkärran för att den inte ska skaka sönder. Det är något obehagligt med båtar på land, tycker jag. De blir så hemskt höga och har tyngdpunkten alldeles för högt upp. Inget har de att balansera på heller. Som att ställa ett hus med takåsen neråt.

Ivar somnade i bilen på vägen hem och sov gott genom Jörgens och mitt ordnande med att försöka få båtkärran på plats. Återigen förundrades vi över det omöjliga i att backa ett ekipage som är ledat på två ställen. Det gick hur som helst mycket bättre i år än förra året, och det är skönt att det är gjort.

Tack vare att Jörgen bottenmålade båten i våras och att vi (med min bror Anders och hans sambo Karin som oavlönad arbetskraft) vaxade skrovet, så var hon riktigt fin nu. Inte alls i samma behov av en avskrubbning som förra året.

I övrigt har vi inte gjort mycket idag. Vi är lite dävna efter en mycket trevlig fonduekväll hos familjen Nilsson i Söne Mad igår. Jörgen sover middag i soffan och jag och Ivar myser i en fåtölj med en Nicke Nyfiken-bok och – förstås! – Lilla spöket Laban.

Livet är för kort

I år är det 20 år sedan jag gick ut högstadiet och äntligen, äntligen fick börja på gymnasiet. Högstadiet var en bur av idioti, strikta hierarkier och oerhörd osäkerhet. Den roll man tilldelats i sjuan eller tidigare fick man vara så god att spela. I alla fall vi i botten av hierarkin, jag antar att det var samma på toppen. Jag var en plugghäst och tönt, och hade jag överskridit mina gränser skulle tusen blickar ha vänts mot mig, skärskådande, i jakt på ömma punkter att trycka hårt på. Jag önskade mig inte den ångestklumpen i magen. Istället försökte jag hålla mig under radarn och längtade efter ett obestämt sedan som skulle låta mig vara som jag ville.

Högstadiet var en tid av ständig rädsla. Rädsla för att vara fel, göra fel, säga fel. Allt var så på liv och död. Allt behövde vaktas, minsta ord värderas. Att gå utanför sin roll var en dödssynd. Jag förstod att det var idioti men den vetskapen ändrade ingenting.

Kan hända att jag var extra känslig, kan hända att andra barn upplevde precis samma saker på ett annat sätt, men jag är säker på att mina erfarenheter delas av alltför många.

Jag var ensam. Skolan var nästan hela världen. Jag hade två nära vänner men ingen av dem gick på min skola. De bodde inte ens i närheten, men de var livsviktiga.

Jag var inte mobbad men jag var inte inkluderad. En kille i klassen var också utanför. Jag trodde att hans situation var som min, halvt självvald, halvt pålagd. Först på 10-årsjubiléet förstod jag att det varit mycket värre än så. Fulla av alkohol och ånger skulle de gamla mobbarna be om förlåtelse. Han lyssnade och lyssnade och bad leende den tjatigaste av dem att släppa ångern med orden ”jag har kommit över det där, annars hade jag inte kommit hit”. Det fanns förstås andra som inte kom. Andra som kanske inte hade läkt lika bra som han.

Den kvällen var viktig för mig, för jag insåg att också jag hade kommit över högstadiet. Återträffen blev inte en resa tillbaka till den gamla hackordningen. Jag var jag, även tillsammans med de gamla klasskamraterna. Det var en lättnad att inte känna något särskilt, inget hävdelsebehov, ingen revanschlusta, ingen önskan att slå tillbaka. För vem skulle jag slå tillbaka mot? Som att bereda sig på att möta sina demoner och demonerna visar sig vara tanten i kassan på Ica och killen som cyklar förbi på gatan. Vanliga människor som jag inte känner och som bär på en historia jag inte vet något om.

Jag tänker på min son och jag undrar hur hans skoltid kommer att bli. Jag hoppas att min och Jörgens kärlek kan ge honom tillräckligt med empati för att inte bli en översittare, och så stor självkänsla att han klarar sig hel i själen genom skolåren om han hamnar utanför och vid sidan av.

Imorgon är det 20-årsjubileum och jag kommer inte att vara med. Jag hoppas att du som läser förstår att jag inte är ute efter din medömkan. Det är inte synd om mig. Det är bara det att livet är för kort för att fira en tid som inte är värd att firas, tillsammans med människor jag inte känner.