Kategoriarkiv: Livet

Tack och hej, 2015!

Två frankerade och poststämplade kuvert. På det översta står Karins namn och adress.

Dagen före nyårsafton fick jag och Jörgen brev från oss själva. Brev vi skrev på nyårsafton 2014. Det var en del av nyårsfirandet på Tjällmo gästgiveri – att skriva ett brev till sig själv som om 2015 hade gått, med fokus på positiva saker som ”hänt” under året. Firandet där var för övrigt så himla gott och trevligt – jag kan verkligen rekommendera ett besök. Och det var så himla kul också, tack vare att vi hamnade vid så jäkla trevliga människor vid den su-huper-smaskiga femrättersmiddagen.

Hur som helst, så här skrev jag:

Hej Karin + 1 år!

Jag hoppas att du har en liten Alma, för det är vad jag önskar mest av allt för 2015. Om Alma inte finns önskar jag mest av allt att Ivar är frisk, att Jörgen och jag är bästa paret i världshistorien. Och att jag har lärt mig Monty Python-fyllevisan om filosoferna utantill.

Puss & kram från ditt gamla jag

Tänk att jag fick det jag önskade mig mest! Tänk att man kan få ha det så bra!

(Ursäkta gryniga bilder, det var tydligen dåliga ljusförhållanden under stora delar av 2015 :D)

Karin står hemma i köket i turkost linne och i övrigt svarta kläder. Gravidmagen börjar bli ganska stor.

Graviditet är ingen picknick. Precis som förra gången fick jag karpaltunnelsyndrom och fick hålla mig borta från datorskrivande (passar inte toppen med mitt jobb…) och att sticka och ja typ allt. Tur att en graviditet inte varar för evigt. Bilden är tagen på min födelsedag, som jag firade med alkoholfri cider.

En bricka med en mugg kaffe, en mugg varm choklad, två glas på fot med äppeljos, ett fat med smörgåsar. Brickan pryds med en liten flaggstång med svenska flaggan hissad i trä.

Första bilden efter Almas födelse. Vi fick fika utan henne. Hon kom direkt till neonatal och jag fick träffa henne sisådär 3,5 timme efter förlossningen.

Alma sover under en babyfilt med djur på.

Alma. Detta lilla mirakel. Akrobaten som var uppe och låg på tvären i magen senast någon vecka innan förlossningen, som fortfarande var fullt rörlig när förlossningen hade startat, och som (förstås) inte hade vridit sig rätt, så att hon fastnade på väg ut.

Ivar har Alma i famnen. Jörgen hjälper till att stötta upp Almas huvud.

Ivar träffar Alma för första gången. Det är i mitt och Almas rum på neonatal i Skövde.

Alma sover under ett randigt täcke.

Äntligen hemma! Alma sover i vår nya, breda säng, där hela familjen får plats.

Tack 2015 – du var jobbig och jag är glad att du inte kommer tillbaka, men du gav oss det bästa man kan tänka sig. Ett friskt, fantastiskt barn.

(Och ja, jag lärde mig Bruce’s philosopher song utantill, och sjöng den på julbordet hos mamma och pappa på juldagen.)

Knytis

Igår kväll var jag hemma hos en kollega på knytismiddag. Så jeeevla god mat.


Det är väl inte så konstigt att det blir gott när alla tar med sig en rätt de är riktigt bra på, desto mer imponerande att det blev en sammanhängande helhet av alla delarna. Det var så där gott att det kändes sorgligt när jag blev mätt – vilket jag blev alldeles för fort. Och så blir ju maten ännu godare när den avnjuts i trevligt sällskap.

Sällskap på hemmakontoret

En kompis till Jörgen sov över hos oss inatt. Han skulle på ett kundbesök i Lidköping idag på förmiddagen och tog sig från Stockholm igår kväll på fullkomligt uselt väglag. Hur som helst, till slut kom han hit, välbehållen.

Idag, efter kundmötet, satt vi på varsin sida av köksbordet här hemma och jobbade. Jag är ju grymt förtjust i att jobba hemifrån i vanliga fall, men det var verkligen grädde på moset att vara två på hemmakontoret. Konstigt att det kan ge en känsla av samhörighet att sitta tysta vid varsin dator och jobba med helt olika saker.

Vänstern mot högern i bowling

Ikväll har jag varit på årsmöte i en förening jag är med i. Vi genomförde årsmötet, åt en god middag och bowlade. På min bana var vi två som bowlade, och när min med-/motspelare började få ont i handen körde jag en serie när jag spelade hennes slag med höger och mina med vänster. Jag är vänsterhänt, så vänsterarmen borde ha vunnit överlägset, men det var oväntat jämnt. Om jag inte hade prickat in två strike i sista stund så hade högerarmen vunnit. Jag är förstås mycket glad att vänsterarmen vann till slut. Hade ju varit asjobbigt att upptäcka att jag använt fel hand till typ allt i snart 37 år.

Nämen hej

Det har varit lite körigt senaste, eh ja, halvåret eller så. Vi har mest ägnat oss åt att vara sjuka. Bloggorken har inte riktigt funnits, men nu har jag börjat överväga att byta ut några timmar Candy crush i veckan mot något mer kreativt. Jag startar igen helt enkelt.

Jag vet att ni är mest intresserade av att läsa om och titta på bilder av den fantastiska skapelse som är min son, men det kommer också att bli recept, renovering och lite annat smått och gott. Ska vi säga så? Hörs imorgon igen!

Livet är för kort

I år är det 20 år sedan jag gick ut högstadiet och äntligen, äntligen fick börja på gymnasiet. Högstadiet var en bur av idioti, strikta hierarkier och oerhörd osäkerhet. Den roll man tilldelats i sjuan eller tidigare fick man vara så god att spela. I alla fall vi i botten av hierarkin, jag antar att det var samma på toppen. Jag var en plugghäst och tönt, och hade jag överskridit mina gränser skulle tusen blickar ha vänts mot mig, skärskådande, i jakt på ömma punkter att trycka hårt på. Jag önskade mig inte den ångestklumpen i magen. Istället försökte jag hålla mig under radarn och längtade efter ett obestämt sedan som skulle låta mig vara som jag ville.

Högstadiet var en tid av ständig rädsla. Rädsla för att vara fel, göra fel, säga fel. Allt var så på liv och död. Allt behövde vaktas, minsta ord värderas. Att gå utanför sin roll var en dödssynd. Jag förstod att det var idioti men den vetskapen ändrade ingenting.

Kan hända att jag var extra känslig, kan hända att andra barn upplevde precis samma saker på ett annat sätt, men jag är säker på att mina erfarenheter delas av alltför många.

Jag var ensam. Skolan var nästan hela världen. Jag hade två nära vänner men ingen av dem gick på min skola. De bodde inte ens i närheten, men de var livsviktiga.

Jag var inte mobbad men jag var inte inkluderad. En kille i klassen var också utanför. Jag trodde att hans situation var som min, halvt självvald, halvt pålagd. Först på 10-årsjubiléet förstod jag att det varit mycket värre än så. Fulla av alkohol och ånger skulle de gamla mobbarna be om förlåtelse. Han lyssnade och lyssnade och bad leende den tjatigaste av dem att släppa ångern med orden ”jag har kommit över det där, annars hade jag inte kommit hit”. Det fanns förstås andra som inte kom. Andra som kanske inte hade läkt lika bra som han.

Den kvällen var viktig för mig, för jag insåg att också jag hade kommit över högstadiet. Återträffen blev inte en resa tillbaka till den gamla hackordningen. Jag var jag, även tillsammans med de gamla klasskamraterna. Det var en lättnad att inte känna något särskilt, inget hävdelsebehov, ingen revanschlusta, ingen önskan att slå tillbaka. För vem skulle jag slå tillbaka mot? Som att bereda sig på att möta sina demoner och demonerna visar sig vara tanten i kassan på Ica och killen som cyklar förbi på gatan. Vanliga människor som jag inte känner och som bär på en historia jag inte vet något om.

Jag tänker på min son och jag undrar hur hans skoltid kommer att bli. Jag hoppas att min och Jörgens kärlek kan ge honom tillräckligt med empati för att inte bli en översittare, och så stor självkänsla att han klarar sig hel i själen genom skolåren om han hamnar utanför och vid sidan av.

Imorgon är det 20-årsjubileum och jag kommer inte att vara med. Jag hoppas att du som läser förstår att jag inte är ute efter din medömkan. Det är inte synd om mig. Det är bara det att livet är för kort för att fira en tid som inte är värd att firas, tillsammans med människor jag inte känner.