Författararkiv: Karin

Hur gör ensamstående föräldrar egentligen?


Jörgen ska vara bortrest i några dagar så jag och den lilla lockiga ungen får klara oss själva. Det är bara ett par nätter men vållar ändå problem. Ikväll, till exempel, har jag körövning. Som tur är så kan Ivars farfar och en av kusinerna komma hit och vakta medan jag repar. Jag har vetat i en evighet att Jörgen ska åka bort och att jag har körövning, men först i slutet av förra veckan kopplades dessa två bitar av information samman i min hjärna.

Vi har bunkrat upp med mat och sånt innan, för att förenkla så mycket som möjligt, och jag får stå ut med att tappa några timmar på flexkontot, när jag både lämnar och hämtar på förskolan, och att inte hinna med träningen.

Det jag undrar är hur tusan alla ensamstående lyckas rodda detta vecka efter vecka, år ut och år in? Man lär inte hinna med några egna fritidsaktiviteter när barnen är små, om man inte har vänner och familj nära som kan hjälpa till med barnpassning väldigt ofta. Bara att hinna jobba, handla mat och se till att avkomman har hyfsat hela och rena kläder i rätt storlek känns som att det fyller dygnets vakna timmar. Minst.

Alla ensamstående föräldrar som lyckas ens någorlunda med detta jonglerande – jag faller på knä framför er i fullständig ödmjukhet.

Höst = förvaring

Så fort vädret blev kallare började jag googla förvaringslösningar. Hittills har det resulterat i en skohylla att hänga på insidan av en dörr:

IMG_4473-1

…och en tidningshylla till köket:

image

Nu är hallen inte lika kaotisk, och vi har inga tidningshögar liggande här och var i köket. (Jag blir riktigt glad varje gång jag går in i köket nu!)

Dessutom är fas 1 av uppstyrningen av förrådet gjord. Jörgen har byggt nya hyllor för att vi ska kunna få lite bättre ordning på grejerna:

image

Och så har jag lyckats sälja ett par gamla fotpallar och en tv-bänk på blocket. Det är ljuvligt att grejer man inte har plats eller användning för kan komma till nytta hos nån annan. Och det är ljuvligt att rensa ut och ta bort. Denna höst ska gå i harmonins och själslugnets tecken. Namaste.

Mors dag-fika


Idag har jag fått en puss, ett grattis och blivit bjuden på fika av Ivar. Om man nöjer sig med att äta med ögonen så är det här något av det finaste fika man kan få, tycker jag.

Tårtan har förstås gräddats i brio-ugnen, och när den är klar och ska tas ut är det mycket viktigt att grillvanten är på plats på handen. Alla får mjölk i kaffet, vare sig de vill eller ej, och värden väljer vad på kakfatet som passar bäst till varje gäst. Det är ett kafferep, ingen demokrati.

Vårlängt

Idag blåser det så att man nästan måste hålla i sig när man går ut. Och det har börjat regna som tusan också. Jag hoppades att vädret skulle vara som i måndags, när Jörgen satte upp hängmattan han fick av mig i födelsedagspresent senast han fyllde – soligt och vårigt och skönt. Hängmattan är dimensionerad för att vi ska få plats i den hela familjen, men just idag ser den inte så inbjudande ut. Den står som en spinnaker i blåsten mellan äppelträden.

Veterinärbesöket

När Bengtsson vägdes när han hade blivit påkörd i somras och en månad efter olyckan så vägde han 3,7 kg båda gångerna. Nu vägde han 3,1. Veterinären såg också att han är lite stel i gången. Hon föreslog att vi testar smärtstillande i 10 dagar och sedan utvärderar, samt att vi kör en avmaskningskur. Hon trodde inte att avmagringen berodde på mask egentligen, eftersom pälsen är fin på honom, men det är väl en sådan där universalgrej man alltid testar.

Vi tänker som så att vi börjar med smärtlindringen, för vi är rätt övertygade om att han har ont, och så får vi se sedan. Förhoppningsvis har han landat lite illa och kan bli bättre. Får han tillbaka aptiten och blir glad igen när han får smärtstillande så kan det hända att vi får fortsätta ge honom det länge, eller för alltid. Om det inte hjälper med smärtstillande så provar vi avmaskning. Blodprover för att se om han är sjuk på något annat sätt är en annan potentiell väg. Det var inget snack alls om avlivning i alla fall. Jag är lättad.

Oro

I somras blev vår lilla Bengtsson påkörd och vi trodde att vi skulle behöva avliva honom. Hans bäcken hade brutits på flera ställen, fick jag se när han röntgades. Men katter har läkkött utan dess like och han blev förvånansvärt snabbt återställd. Började klättra i träd igen till och med. Veterinären sa att det fanns ett litet litet mellanrum i ena höftleden, vilket innebär att han förr eller senare kommer att få problem med artros. När och hur stora problem vet man inte, det kan vara allt från att han undviker vissa rörelser för att de gör ont, till att han behöver medicin, till att vi behöver avliva honom.

Senaste veckorna har vi märkt att han inte har varit sig lik. Han har alltid varit ganska tunn, men nu har han smalnat av ännu mer och han verkar liksom inte glad. I helgen såg det ut som att han hade börjat halta lite också, så idag ringde jag veterinären. Jag ska dit klockan tre med honom. Håll tummarna!

Sjuktransport

I onsdags när Jörgen var hemma med lilla sjuklingen gjorde Jörgen en liten vagn av en kartong, ett nyckelband och en platta med hjul som han gjorde i vintras att ställa en av skoterns medar på. Ivar satte på sig mössan, stövlarna och satte sig i lådan.

Jag fick den där bedrövliga förkylningen med lite fördröjning, så jag har legat däckad sedan i fredags. Jag dopade mig med ipren för att orka med att fira svärföräldrarnas 50-åriga (!) bröllopsdag med middag på Högkullen på Kinnekulle i lördags eftermiddag, men western-festen på kvällen fick jag hoppa över. Jag som hade köpt mig en cowboy-hatt och allt. Nu börjar jag återvända till livet igen.

VAB

Idag har Ivar och jag hängt runt här hemma. Han är sjuk. Igen. Feber, kopiösa mängder snor och en hosta som får den lilla kroppen att rista. Han har förkylningsastma, vilket gör att han får bedrövlig hosta så fort han blir det minsta sjuk, och när han blir ordentligt sjuk blir hostan förskräcklig trots att vi ökar medicinintaget. Imorse var han nästan feberfri och ganska spexig, men det var viktigare att köra traktor än att äta frukost.






Ivars feber har ökat igen så han får stanna hemma imorgon med, tillsammans med Jörgen. Jag och Jörgen är lite halvrisiga men vi håller tummarna hårt för att vi ska slippa feber.

Knytis

Igår kväll var jag hemma hos en kollega på knytismiddag. Så jeeevla god mat.


Det är väl inte så konstigt att det blir gott när alla tar med sig en rätt de är riktigt bra på, desto mer imponerande att det blev en sammanhängande helhet av alla delarna. Det var så där gott att det kändes sorgligt när jag blev mätt – vilket jag blev alldeles för fort. Och så blir ju maten ännu godare när den avnjuts i trevligt sällskap.