månadsarkiv: september 2013

Båtupptagning och mysdag

Idag har vi tagit upp båten och kört hem den. Tur att det bara är en mil till småbåtshamnen i stan eftersom vi inte kan köra snabbare än sisådär 25 km/h med båtkärran för att den inte ska skaka sönder. Det är något obehagligt med båtar på land, tycker jag. De blir så hemskt höga och har tyngdpunkten alldeles för högt upp. Inget har de att balansera på heller. Som att ställa ett hus med takåsen neråt.

Ivar somnade i bilen på vägen hem och sov gott genom Jörgens och mitt ordnande med att försöka få båtkärran på plats. Återigen förundrades vi över det omöjliga i att backa ett ekipage som är ledat på två ställen. Det gick hur som helst mycket bättre i år än förra året, och det är skönt att det är gjort.

Tack vare att Jörgen bottenmålade båten i våras och att vi (med min bror Anders och hans sambo Karin som oavlönad arbetskraft) vaxade skrovet, så var hon riktigt fin nu. Inte alls i samma behov av en avskrubbning som förra året.

I övrigt har vi inte gjort mycket idag. Vi är lite dävna efter en mycket trevlig fonduekväll hos familjen Nilsson i Söne Mad igår. Jörgen sover middag i soffan och jag och Ivar myser i en fåtölj med en Nicke Nyfiken-bok och – förstås! – Lilla spöket Laban.

Pendlarfrukost: Overnight Oats

Overnight oats är min favoritfrukost för tillfället. Tre dagar i veckan tar jag tåget till Göteborg klockan 6:22 och då vill jag ha en frukost som bara är att stoppa ner i väskan och äta på tåget, utan att behöva förbereda något på morgonen. Jag har utgått från ett recept från bloggen Tasty Health och modifierat lite.

Overnight oats med äppelmos och mandelsmör


0,75 dl havregryn
2 tsk chiafrön
1 krm vaniljpulver
1 krm kanel
1 krm kardemumma
1,25 dl lättkvarg
0,5 dl vatten eller mjölk
0,5 dl äppelmos
0,5 msk mandelsmör

Blanda ihop de torra ingredienserna, kvarg och vatten/mjölk i en burk (eller skål om du inte ska äta din frukost på språng).

Lägg på äppelmos och mandelsmör. Täck med lock och ställ i kylen över natten. På morgonen är det bara att ta en sked hugga in på sin frukost eller, som jag, stoppa ner den i väskan och ta med.

Havregrynen sväller och blir mjuka i vätskan över natten, och chiafröna bidrar till en puddingliknande konsistens. Utifrån det här basreceptet kan man modifiera efter tycke och smak, men chiafröna kan inte uteslutas.

Mängden i det här receptet passar mig. Jag äter detta och dricker te ur min termosmugg på tåget, och sedan äter jag oftast ett ägg och lite frukt vid nio. Anpassa mängden efter dina egna behov.

Smaklig spis!

Livet är för kort

I år är det 20 år sedan jag gick ut högstadiet och äntligen, äntligen fick börja på gymnasiet. Högstadiet var en bur av idioti, strikta hierarkier och oerhörd osäkerhet. Den roll man tilldelats i sjuan eller tidigare fick man vara så god att spela. I alla fall vi i botten av hierarkin, jag antar att det var samma på toppen. Jag var en plugghäst och tönt, och hade jag överskridit mina gränser skulle tusen blickar ha vänts mot mig, skärskådande, i jakt på ömma punkter att trycka hårt på. Jag önskade mig inte den ångestklumpen i magen. Istället försökte jag hålla mig under radarn och längtade efter ett obestämt sedan som skulle låta mig vara som jag ville.

Högstadiet var en tid av ständig rädsla. Rädsla för att vara fel, göra fel, säga fel. Allt var så på liv och död. Allt behövde vaktas, minsta ord värderas. Att gå utanför sin roll var en dödssynd. Jag förstod att det var idioti men den vetskapen ändrade ingenting.

Kan hända att jag var extra känslig, kan hända att andra barn upplevde precis samma saker på ett annat sätt, men jag är säker på att mina erfarenheter delas av alltför många.

Jag var ensam. Skolan var nästan hela världen. Jag hade två nära vänner men ingen av dem gick på min skola. De bodde inte ens i närheten, men de var livsviktiga.

Jag var inte mobbad men jag var inte inkluderad. En kille i klassen var också utanför. Jag trodde att hans situation var som min, halvt självvald, halvt pålagd. Först på 10-årsjubiléet förstod jag att det varit mycket värre än så. Fulla av alkohol och ånger skulle de gamla mobbarna be om förlåtelse. Han lyssnade och lyssnade och bad leende den tjatigaste av dem att släppa ångern med orden ”jag har kommit över det där, annars hade jag inte kommit hit”. Det fanns förstås andra som inte kom. Andra som kanske inte hade läkt lika bra som han.

Den kvällen var viktig för mig, för jag insåg att också jag hade kommit över högstadiet. Återträffen blev inte en resa tillbaka till den gamla hackordningen. Jag var jag, även tillsammans med de gamla klasskamraterna. Det var en lättnad att inte känna något särskilt, inget hävdelsebehov, ingen revanschlusta, ingen önskan att slå tillbaka. För vem skulle jag slå tillbaka mot? Som att bereda sig på att möta sina demoner och demonerna visar sig vara tanten i kassan på Ica och killen som cyklar förbi på gatan. Vanliga människor som jag inte känner och som bär på en historia jag inte vet något om.

Jag tänker på min son och jag undrar hur hans skoltid kommer att bli. Jag hoppas att min och Jörgens kärlek kan ge honom tillräckligt med empati för att inte bli en översittare, och så stor självkänsla att han klarar sig hel i själen genom skolåren om han hamnar utanför och vid sidan av.

Imorgon är det 20-årsjubileum och jag kommer inte att vara med. Jag hoppas att du som läser förstår att jag inte är ute efter din medömkan. Det är inte synd om mig. Det är bara det att livet är för kort för att fira en tid som inte är värd att firas, tillsammans med människor jag inte känner.

Sjukstuga


Idag kör jag vab-premiär. Natten till igår hade Ivar närmare 40 graders feber men jag drog vinstlotten och fick åka till jobbet eftersom jag hade trumfkortet Viktigt Möte på hand. Idag var det alltså min tur, i rättvisans namn.

Ivar är på bättringsvägen så imorgon blir det dagis igen, men det är väl snart klippt igen. Jörgen har hunnit med att vabba två gånger, och vi har båda varit hemma från jobbet på grund av att vi själva varit sjuka. Känns som att Ivar knappt har varit på dagis sedan inskolningen. Detta är tredje gången på en månad han är sjuk.

Vi sitter i soffan och läser om Pettson och tittar på jag-vet-inte-hur-många avsnitt av Lilla spöket Laban. Han säger ”Laban Laban Laban” tills jag har plockat fram iPaden och kört igång ett avsnitt. När han vill att vi ska läsa Pannkakstårtan säger han ”tårta” och när jag frågar var tårtan är så pekar han på gubben Pettson.

Medan vi myser i soffan jobbar killarna från Söne rör med bergvärmeinstallationen och drar om rören i före detta pannrummet, som nu ska bli tvättstuga.

Jobbstart!

Jahapp, då var första arbetsdagen på sisådär 1,5 år avklarad. Det kändes bekant och obekant på samma gång. När tåget rullade in på Göteborgs central imorse duggregnade det. Just det kändes bekant.

Jag är konsult inom IT-sektorn och i väntan på att jag får ett uppdrag hos någon kund ska jag jobba med lite grejer inne på kontoret. Mig gör det inget om det dröjer ett tag med kunduppdrag om jag får jobba med både intern och extern webb och lite utbildning. Riktigt roliga grejer som är på gång och kul att sitta med kollegorna på konsultkontoret för en gångs skull!

Nu sitter jag på tåget på väg hem och är helt slut. Otroligt att man kan bli så himla trött av att sitta vid en dator hela dagen! Jag är inte van vid detta stillasittande och dumt nog gick jag inte ut en sväng på lunchen.

Till fikat hade jag med mig goda mellanmålsmuffins med kanel och fikon, och en kasse äpplen från trädgården. Man måste ju fjäska lite när man har varit borta så länge.

Nykokt mellanmål

Idag kokades det mer äppelmos. Ivar fick ljummet äppelmos med mjölk när han vaknade efter att ha sovit middag. Han börjar bli ganska bra på att hantera skeden nu. Äppelmoset var jättegott ända tills Jörgen kom hem och hade pizza med sig. Det är ju svårt att konkurrera med det.

20130901-174630.jpg
Igår var Ivar hemma hos Jörgens föräldrar hela dagen och när de kom tillbaka med honom på kvällen så kunde han plötsligt säga bil. Nu finns det alltså traktorer och bilar, förut var allting ”tackto”.